Ballad for dead friends
Idag är det kanelbullens dag, det är även min mammas födelsedag. Det känns passande för mamma gör världens bästa kanelbullar. Varit i stan och köp blommor till lilla mor, trodde att jag skulle få klippa mig också men min frisör hade missat att skriva in min tid i datorn. Tjena. Måste klippa luggen så jag kan ha lite vettiga frisyrer.
Anyways. Jag har en skrämmande känsla i magen, den har legat där och stört ganska länge nu men jag har vägrat erkänna dess existens. Time to confess. Jag är lyckligare än jag kan minnas att jag någonsin varit tidigare. Tanken är svindlande. Bitterljuv skulle jag vilja säga, bitter för att fallet skulle vara så mkt värre och ljuv för att jag nog aldrig trodde att jag skulle nå hit.
Jag minns en tid av förvirring, mörker, sökande. På främmande barer, i främmande lägenheter med folk vars ansikten jag inte minns. Jag minns en tid av att konstant försöka bekräfta mig själv genom andra människor. Som att deras godkännande skulle vara av vikt för mig. En tid av desperat sökande efter någon vars ögon jag kunde spegla mig i, som att det var det jag behövde. Det är underligt att finna sig själv efter det, som att träffa en person man aldrig någonsin trodde att man skulle stå öga mot öga med. En person vars existens man bara kunnat förnimma som en svag känsla, någon man vetat alltid bara var precis runt hörnet men som alltid hinner undan innan man kommit dit.
Att existera inom sig själv utan hjälp utifrån. Det är en skön känsla.
Emptiness gone.
Den här låten ger mig också en skön känsla. Jag känner mig odödlig.
xoxo
Anyways. Jag har en skrämmande känsla i magen, den har legat där och stört ganska länge nu men jag har vägrat erkänna dess existens. Time to confess. Jag är lyckligare än jag kan minnas att jag någonsin varit tidigare. Tanken är svindlande. Bitterljuv skulle jag vilja säga, bitter för att fallet skulle vara så mkt värre och ljuv för att jag nog aldrig trodde att jag skulle nå hit.
Jag minns en tid av förvirring, mörker, sökande. På främmande barer, i främmande lägenheter med folk vars ansikten jag inte minns. Jag minns en tid av att konstant försöka bekräfta mig själv genom andra människor. Som att deras godkännande skulle vara av vikt för mig. En tid av desperat sökande efter någon vars ögon jag kunde spegla mig i, som att det var det jag behövde. Det är underligt att finna sig själv efter det, som att träffa en person man aldrig någonsin trodde att man skulle stå öga mot öga med. En person vars existens man bara kunnat förnimma som en svag känsla, någon man vetat alltid bara var precis runt hörnet men som alltid hinner undan innan man kommit dit.
Att existera inom sig själv utan hjälp utifrån. Det är en skön känsla.
Emptiness gone.
Den här låten ger mig också en skön känsla. Jag känner mig odödlig.
xoxo
Kommentarer
Trackback
